Kråka (Corvus corone)

Denne kråka var så tam at jeg aldri har vært så nære noen andre noen gang. 

På Sveriges Radio sine nettsider P2-Fågeln står det om kråka:

Överallt i vår närhet finns kråkan - i städer och på landsbygden, i skärgården och i fjällbjörksskogen men allra vanligast är den i odlad bygd. Det beräknas finnas uppåt en halv million häckande kråkpar per år i vårt land. Därtill kommer ungfåglar och en stor mängd fåglar från Finland och Ryssland sträcker mot sydväst över vårt land om höstarna.

Kråkan har inte alltid setts med blida ögon av människor. Dess vana att röva andra fåglars ägg och ungar har bidragit till att den jagats; i gamla tider med hjälp av en fastkedjad berguv som drog till sig stora flockar, långt in i modern tid med giftutläggning. Men den har också fordom betraktats med respekt: kråkan var en av Odins fåglar vars bon inte fick ofredas, och den var en av de fåglar som varslade om kommande olyckor. Kråkan var också på sina håll jaktbyte. Särskilt på vårvintern ansågs köttet vara välsmakande. Under krigsåren lär det inte ha varit ovanligt att kråka serverades under rubriceringen ”prima skogsfågel”.

Under senvintern och våren finns också möjlighet att höra ”det fina i kråksången”. Utöver det välbekanta kraxandet, som i och för sig är mycket nyansrikt, har kråkan många mer diskreta läten på sin repertoar, en svagt gnisslande, trevande sång som kan förbrylla en ovan lyssnare. Redan i mars-april inleds häckningen. Boet görs av ris och kvistar. Kråkan som oftast placeras högt upp i ett träd. Kullen innehåller 4-6 ägg som ruvas av honan i 19 dagar, varefter ungarna stannar i boet ungefär 5 veckor. Avfall av alla slag hör till födan liksom insekter, daggmask, bär och frukt.